Aj

Jag har ont. På ganska många ställen. Men det är ett skönt "ont" eftersom det kommer sig av träning och eftersom jag vet att det inte är farligt.

Smärta är annars i nästan alla sammanhang en varningssignal. Vår upplevelse av smärtan påverkas och förstärks dessutom av oro för att något är fel. När det gäller träningsvärk finns ju ingen sådan oro - tvärtom, jag vet att den smärtan tyder på att jag gjort något som är bra för min kropp.

Jag har funderat lite på Ingmaries artikel i senaste RW om smärta vid träning och tävling och om hur olika (löpar)stjärnor förhåller sig till den. Jag har kommit fram till att jag nog inte definierar det jag känner när jag kör en tuff intervall eller ett hårt styrkepass som smärta. Mer som obehag. Kanske betyder det att jag inte kör tillräckligt hårt? Långt ifrån lika hårt som stjärnorna - det är klart.

Harva själv

Långpass springes med fördel med andra. Det har jag alltid tyckt. Förr. Men just nu vill jag helst harva ensam. I min alldeles egna takt. Med mig själv som enda sällskap.

Bara ett långpass kvar nu. Innan maran. Lite drygt tre mil har tränare Nilsson skrivit in i veckoprogrammet som nyss damp ner i min mail. Det sista blir det längsta. Något jag faktiskt ser fram emot. Det är något särskilt med det sista långpasset. Innan.

Självbild under revidering

Jag vet vad jag vill. Eller?

Fredagskvällen ägnar jag åt att vela fram och tillbaka - ska jag springa Huddingeloppet? Eller ska jag springa det där långpasset med fartökningar som annars står på programmet? När jag släcker sänglampan har jag fortfarande inte bestämt mig. Sms:ar lite med Ingmarie innan jag somnar. Hon ska troligen springa loppet skriver hon, men är inte heller hon helt säker.

Lördag morgon åker vätskebältet fram. Jag har tydligen bestämt mig till slut. Jag gör det där långpasset. Jag gör de där fartökningarna. Två stycken à fem kilometer vardera. Jag hamnar ganska automatiskt i det tempo jag hoppas kunna hålla under Stockholms-maran och det känns bra. Inte enkelt, men bra.

Hemma igen kollar jag mobilen. Sms från Ingmarie. Hon har också bestämt sig och ska strax starta i Huddingeloppet. Jag duschar snabbt och trycker i mig lite återhämtningskäk. Cykeln åker fram ur garaget och jag speedar mot tävlingsbanan. Jag hejar på löpare. Jag hejar på min granne David. Jag hejar på Ingmarie.

Jag är tävlingsmänniska. Eller?

Borde inte tävlingsmänniskor springa lopp istället för långpass. Jo... Men jag ångrar mig inte. Jag är en tävlingsmänniska som just nu inte har lust att utsätta mig för millopp. I löpning tävlar jag mot mig själv och just nu är jag inte i form att vinna.

Tävlingsmänniskor som vet att de vill springa lopp. Ingmarie, min granne David och Madeleine Schemweta.

Möter lunkaren (?) som vann EM

Jag harvar. Varv efter varv. Uppför. Drygt femhundra meter lång är min backe. Som jag ska ta mig uppför tio gånger. Fokus på löpsteg och andning (testar lite associering för att hantera det jobbiga - som jag just läst om i Ingmaries utmärkta artikel i senaste Runner's om att hantera tränings- och tävlingssmärta).

Långt däruppe på krönet kommer en blond löpare med rappt löpsteg. Kajsa Berg. Vi hälsar glatt när vi möts. Vi gjorde några långpass tillsammans för ett antal år sedan. Nu hänger jag knappast med i hennes tempo. EM-mästare i Ultra som hon är.

Jag tänker på artikeln (jo, dissociering ska också kunna ta udden av det jobbiga) i Mitt-i-Huddinge som jag läste för ett par dagar sedan. Om Kajsa. Rubriken löd "Kajsa en lunkande mästare". Tio mil och en ganska krävande EM-bana. Kajsas vinnartid var 7.38. Jag vet inte om jag skulle kalla 4.35-tempo för lunk.

Ett sjövarv

Långsjön. Den är inte så lång som det låter. Många sjövarv har det blivit genom åren. Den allra vanligaste av mina rundor. Ännu vanligare förr än nu. Vanligare innan Garmin. Sjövarv var mitt sätt att mäta. Ett varv är fem och en halv kilometer. Inför min första mara sprang jag långpassen som varv efter varv runt sjön. För att hålla reda på distansen. Jag är nog lite glad för min Garmin. Som fick stanna hemma idag. För idag ville jag bara njuta. Av min mest vanliga runda. Så vacker. Så vanlig att jag ibland använder den som måttstock. Mindre än ett sjövarv kvar kan jag tänka då.

Skovalskval igen

Jag tänkte göra det enkelt för mig. Gå in i en affär. Köpa mig ett par nya fräscha Adidas marathon. Likadana som de jag nästan sprungit sönder under långpassen inför maran. "De skorna har du väl ändå inte köpt i Sverige" säger killen på Runners store. Nä, det är ju sant. San Francisco var det nog.

Killen tar fram ett par Adidas adizero istället. En modell jag sprungit mina senaste två maror i. Den nya skon känns smal över mina ovanligt breda fötter. Killen hävdar bestämt att det är samma läst som alltid. Hmm. "Du kan ju alltid prova lite hemma - öppet köp du vet". Jag köper. Jag provar hemma. Fötterna domnar lite. Undrar om skorna töjer sig...

Någonstans i bakhuvudet maler tanken att jag var rätt osäker på skovalet inför maran 2011 också. Jag minns inte riktigt vad som var problemet, bara att jag sprang både i Stockholm och i New York i just adizero. Vad jag minns fick jag inga blånaglar. Jag minns inte heller några köttiga skavsår. Som tur är har jag en blogg. Jag tittar tillbaka på skovalskvalen 2011 och inser att oron faktiskt var den omvända den gången - för stora skor. Storlek 37. I de nya skorna står det 36 och 2/3-delar... Hmm, samma läst som det alltid har varit? Det får nog bli retur på dem.

Det är inte riktigt min färg heller...

Springa till

Vad gör man inte för att göra långpassen lite mer intressanta? Man kan ju springa till någonting. Jag bestämmer mig för att springa till dotterns fotbollsmatch. Jag planerar att komma fram lagom till andra halvlek. Lagom mycket fotboll för mig.

Utmaningen ligger i att hamna på rätt antal kilometer med ett mål som jag är ganska osäker på var det ligger. Jag misslyckas lite med bedömningen av sträckan och får dra en liten extra repa för att få ihop det antal kilometer jag tänkt mig. Bättre så än tvärtom när man har en tid att passa.

Väl framme drar jag på mig överdragskläder som jag skickat med lagledaren (vi delar bil och hus så det var enkelt fixat). Så frysa behövde jag inte göra. Men hungrig var jag. Tänkte inte på att packa ner något ätbart nämligen. Jag lär mig till nästa gång.